onsdag 25 maj 2016

Anna Samuelsdotters och Anders Nilssons föräldrar och deras förfäder



Förfäder i Östergötland – en sammanfattning av förfäder före 1800.

Min morfar Emils mormor Maria Charlottas föräldrar var
Anna Samuelsdotter  1787 – 1852 
 och
Anders Nilsson  1776 – 1828.

De gifte sig 1808 och bodde med sin familj i Lyrsbo by i nordvästra Hällestads socken och från 1818 i gården Risa i Tjällmo socken.
 De var också Emils styvfar Daniel Augusts mor Johannas föräldrar

I föregående familjeavsnitt skrev jag om denna familj och deras efterlevande.

Här skall jag redovisa vilka deras föräldrar var och deras förfäder så långt tillbaks jag funnit dem under min släktforskning. I kyrkböckerna och i olika arkiv.

I mitt ritade släktträd visas de aktuella förfäderna.
Länk  Släktträd Östergötland    Del 1 o 2
Börja i Del 2 på sidan 2:2 med (182) Anders Nilsson och (183) Anna Simonsdotter längst ner.
Anm: ”Släktträd Östergötland” finns också i  Mitt arkiv för Östergötland – länk till höger.

Detaljerna jag funnit för respektive familj återfinns i min släktdatabas på Rootsweb.
Anders och Annas familj finns här Länk Släktdatabasen

PS. Den numrering personerna har i mitt släktträd är den numrering jag använt under min släktforskning. Denna numrering har använts som ett hjälpmedel och har ingen annan innebörd. Finns en familj i en annan släktforskares släktträd har personerna en annan numrering! Och den interna numreringen inom en släktdatabas är något helt annat!


På kartan visas det område inom vilket flertalet familjer levde inom Hällestads nordvästra sockendel.
Ett antal förfäder kom inflyttade från andra delar av norra Östergötland,
Annas mormor 735 Chirstin var född i sydligaste Hällestads socken där också hennes förfäder levde. 
Andra kom inflyttade från ’öster’ exv från Risinge socken.

Nordvästra delen av Hällestads socken. Skånstorp ligger vid namnet Hällestad och Ljusfall strax väster Ljusfallshammar. Lyrsbo ligger i övre delen av kartan - i mitten.
Annas och Anders sista boplats Risa ligger i nedre västra hörnet i Tjällmo socken.
Kartan är en del från Lantmäteriets aktuella vägkarta.






 

A    183 Anna Samuelssons förfäder 


183  Anna Samuelsdotters föräldrar som levde i Skånstorps by, strax öster om Hällestads kyrka, var
367  Anna Håkansdotter  född i maj 1750 i Ljusfall
och
366  Samuel Ericsson  född i aug 1738 i Skånstorps by..
                                                                                  
De gifte sig 1775 och bosatte sig i Skånstorp och hans föräldrars gård.

Anna Håkansdotter födde åtta barn, fem döttrar och tre söner. Men det var bara två som blev äldre än 4 år, dottern Anna f.1787 och sonen Peter f.1790.

Samuel var bonde och tillika Bergsman. Dvs gården de bodde på hade rätt att bryta järnmalm på sina ägor och utvinna viss mängd tackjärn. Denna sålde de  till något bruk eller till bergsstaten som svarade för tillståndet. För detta fick de betala ett tionde av värdet på tackjärnet till bergsstaten i Hällestad.

Järnet började i slutet av 1700 talet ta slut i Hällestadsområdet (lönsamt att bryta) varför bergsstaten 1820 drog in alla tillstånd. Vissa bergsbönder kunde dock fortsätta ett antal år till.  Av bouppteckningarna framgår att Samuel och övriga bönder (bergsmän) i Skånstorp utvann en del av den mängd tackjärn de hade tillstånd till.

Skånstorps by skiftades 1789 och Samuel fick ett mindre antal egna sammanhållna markytor att bruka och avverka skog på inom Östergårdsdelen. Tidigare var marken uppdelad i ett stort antal odlingslotter (tegar) som ägarna inom Östergårdsdelen var tvungna bruka i samverkan. Skogen var en gemensam resurs för gårdens bönder/bergsmän.
Skånstorp var indelad i tre gårdar Östergården, Mellangården och Västergården.
Samuels gård tillhörde Östergården och de sex ägarna i denna del hade rätt att tillsammans utvinna nio stänger tackjärn per år. Mellangården hade tillstånd till fem stänger och Västergården till fyra stänger.

I Skånstorp bodde även olika hantverkare och arbetsmän som de olika bergsmännen behövde som hjälp.

Genom att Anna Håkansdotter ärvde en del av föräldrarnas gård, Östergården i Ljusfall hade familjen också rätt till att utvinna tackjärn i Ljusfallsområdet – detta enigt ett skiftesdokument. Om de gjorde detta själv eller lät Annas bror Per, som ägde och brukade en del av Östergården i Ljusfall, göra det är inte känt.

Ljusfalls gruvområde inritat på dagens karta.
Karta från Finspångs kommuns dokument 'Kulturmiljöprogram'

Samuel Ericsson avled i aug 1812 i Skånstorp vid 73 års ålder. Han begravdes vid den närliggande kyrkan i Hällestad. Av hans bouppteckning framgår att familjen var välbeställd.

Sonen Peter Samuelsson född 1790 tog över gården med sin familj.

Modern Anna Håkansdotter bodde kvar i Skånstorp till sin död i maj 1841. Hon var då 91 år gammal.


Om en utvandrarson och politiker i USA.

Sonen Peter bodde med sin familj, hustrun Brita Stina Larsdotter född 1793 i Skånstorp, fram till 1863 då de flyttade till en mindre gård i Brystorp en bit söderut. Gården i Skånstorp sålde de samtidigt.
Britta Stina födde i Skånstorp tre döttrar och sex söner.

Peter avled 1866 i Brystorp 76 år gammal. Hustrun Brita Stina avled 1885 och blev 92 år gammal.

Deras yngste son Carl Magnus född 1835 gifte sig 1861 och levde i Brystorp, Hällestad. Hustrun Anna Sofia f.1831 födde fyra barn, två söner och två döttrar.
Samtliga dessa utvandrade till Nord Amerika.

Den äldste sonen Karl Eric, född 1862, utvandrade i mars 1886 och bosatte sig i delstaten Kansas och bildade som jordbrukare familj där.

I denna familj Carlson föddes en son Frank 1893.
Från en släkting till denna familj och från uppgifter på internet har jag fått information som berättar att denne Frank Carlson blev politiker.
Han blev 1928 vald in i Kansas parlament och 1934 till US Representanthus.  1946 blev han  Kansas Guvernör fram till 1949 och därefter satt han som representant för Kansas i US Senat. 1964 var han för ett år USAs representant i United Nations (FN).  Frank levde till 1987 i Kansas och blev 94 år gammal.

Frank var således Anna Håkansdotters och Samuel Ericssons  sonsonsons son.
----------------


367 Anna Håkansdotters föräldrar levde i Ljusfalls Östergård som hennes far 734 Håkan tagit över av sina föräldrar. Förfäderna till modern 1469 Ingegärd levde också i Ljusfall liksom några tidigare familjer i släktträdet.
Hennes mor 735 Chirstin Nilsdotter liksom dennes förfäder levde i sydligaste Hällestads socken strax invid gränsen till Stjärorps socken i byarna Bagarebo och Djurshyttan där man också vid sidan av jordbruk utvann och bearbetade järnmalm.

366 Samuel Ericssons föräldrar 732 Eric Ericsson och 733 Anna Andersdotter levde i Skånstorp Östergård.  Men var dessa föddes har jag (ännu) inte kunnat finna.


B  182  Anders Nilssons förfäder

                  
182  Anders Nilssons föräldrar i Lyrsbo by, i nordvästra hörnet av Hällestads socken, var
365  Christin Olofsdotter  född i dec 1748 i Lyrsbo
och – i hennes andra äktenskap med
364  Nils Jonsson  född i maj 1745 i Gullhyttetorp.

Christin var först gift, 1769, med Måns Persson  1742-1773. Och i detta gifte föddes en dotter Catharina född 1772.
 
Christin och Nils gifte sig 1774 och de bosatte sig i hennes föräldragård i Lyrsbo. En gårdsby i nordligaste delen av Hällestad socken och omedelbart söder om Boo socken i Nerike.

Då alla fem gårdarna i Lyrsbo hade rätt att utvinna viss mängd tackjärn blev också ägarna kallade Bergsman.

Christin födde i sitt andra äktenskap fem barn, två döttrar och tre söner. Den äldste av dessa var 182 Anders Nilsson.

I Lyrsbo drev de jordbruk och boskapsdrift enligt tidens arbetssätt samt utvinning av järnmalm med framställning av tackjärn som de sålde till traktens hammarbruk.
1795 företogs laga skifte i byn som medförde att de fem ägarna fick bestämda sammanhållna odlingsytor och skogsmark. Innan bedrevs jordbruket i samverkan mellan ägarna där dessa vardera ägde ett stort antal avlånga och smala jordlotter. Skogsmarken var gemensam.

365 Chirstin Olofsdotter avled i aug 1803, 55 år gammal. Maken Nils Jonsson levde till dec 1815. Han blev 70 år gammal.
Båda avled i Lyrsbo och begravdes vid Hällestads kyrka. 
Bouppteckningarna visar på ett välbeställt hushåll. Detta främst efter att kunnat utvinna och sälja tackjärn.


182 Anders Nilssons förfäder levde, via hans mor och mormor, i hans födelseby Lyrsbo.  Medan hans morfar 730 Olofs förfäder levde i Ljusfall.

Följer man 730 Olof Perssons förfäder till hans farfar 2920 Dan Persson f.1696 ser man att han hade samma föräldrar i Ljusfall som 2938 Anders som var 183 Anna Samuelsdotters morfars morfar,  dvs 5840 Per Nilsson och 5841 Ingel Nilsdotter i Ljusfall.

182 Anders Nilssons halvsyster Catharina Månsdotter f.1772 i Lyrsbo gifte sig med en  Bergsman Per Håkansson f.1754 i Ljusfall Östergård. Denne var bror med 367 Anna Håkansdotter dvs modern till Anders hustru 183 Anna.

Överst i släktträdet på sid 2:2 syns också att det finns en koppling till min mormor Selmas släktträd.

Båda dessa kopplingar mellan släktgrenar i ett släktträd är ju bara något släktforskare råkar upptäcka och som inte har någon betydelse för någon efterlevande. Det är ju fem generationer före 183 Anders och 183 Anna, dvs över 100 år. I Emils och Selmas fall nio generationer tidigare.


Av de bouppteckningar jag funnit, liksom av de skiftesdokument som finns för Skånstorp, Ljusfall och Lyrsbo, framgår att alla barn var delägare i dödsbona.
Och att gårdens mark och rättigheter delades mellan dem. Söner fick dock en större del än döttrarna enligt dåtidens lagregler.

Skånstorps by  1638

 
Ljusfalls (Lindsfall) by och Lyrsbo gård  1638

 
De äldsta kartorna från 1638 som finns över byarna på Lantmäteriets sidor visar att det i de två byarna Skånstorp och Ljusfall (äldre namn Lindsfall) fanns tre gårdar med namnen Östergården, Mellangården och Västergården. I Lyrsbo fanns då en gård, liksom i Djurshyttan och Bagarebo i södra Hällestads socken. 
Genom arv kom sedan byarna att växa. Nya hus byggdes och ny odlingsmark uppodlades.
Eftersom rätten till utvinning av järnmalm var knuten till gårdarna, och gav familjerna en säker inkomst, styrde föräldrarna oftast över vem barnen fick gifta sig med och var dessa nya familjer skulle bosätta sig.
Byarna utvecklades också genom att delar i bygårdarna såldes mellan invånarna eller till utomstående.


Kort om:
Järnframställning inom Sveriges gränser.
   (finns även i ett av mina tidigare avsnitt)

Inom Sveriges nuvarande gränser tycks järn börjat utvinnas några hundra år före vår nuvarande tideräkning (År 0).
Det man då använde sig av var små koncentrerade järnoxidförekomster i myrar och sjöar. Järnoxiden reducerades på olika sätt till användbart järn.

Den rikare ’bergmalmen’ tycks ha börjat utvinnas från 1 000-talet och då främst i Bergsslagen och i nordligaste Uppland.

Järnhantering i nordöstra Östergötland.

Eftersom ett antal av mina förfäder på min mormor Selmas och morfar Emils sida har återfunnits i nordöstra delen av Östergötland där de före 1800 talet var sysselsatta med jordbruk och arbete med att utvinna och bearbeta järn har jag sökt mer detaljerad information om denna verksamhet.
Letade på internet efter lämpliga beskrivningar och fann då att Finspångs kommun under de senaste åren arbetat med att ta fram en historiebeskrivning.
De har just (2015) publicerat ett färdigt sk ’Kulturmiljöprogram’, som de kallat ”Den Svenska industrins vagga”.
Jag har funnit att detta dokument ger en sådan bra bild av järnhanteringens historia i trakten att jag beslutat låta detta dokument också bli ”min bakgrundshistoria” om mina förfäders levnadsmiljö.

För att ge en säker tillgång till detta Finspångs dokument har jag tagit en kopia av det och lagt det i mitt egna nätarkiv med släktdokument.
Dokumentet finns här.  Finspångs kulturmiljöprogram  - min kopia.
OBS denna kopia kommer ej att uppdateras! Du hittar Finspångs senaste version genom att söka på internet.  Försök med  exv sökorden  Finspång Kommun Kulturmiljöprogram.

I dokumentet finns beskrivningar över de platser där min mormor Selmas och morfar Emils förfäder levde fram till 1800 talets början på bla följande platser:
Kap 1  Kulturlandskapet  sid 13 – 19
Kap 5  Hällestad   sid 129 –
Kap 6  Sonstorp   sid 137 -
Kap 7  Sörskaten  sid 155 -
Kap 9  Ljusfallshammar  sid 173 -
Kap 10 Grytgöl  sid 181 -   

På Internet finns ytterligare beskrivningar om verksamhet inom nordöstra Östergötland och den aktuella tidsperioden.
Det är bara att söka.
Besök   exv  ’kulturarvostergotland.se’

Eller använd sökorden
’Finspångs skogs- och gruvhistoria’
för att veta mer om järnhanteringens olika moment.

Området  ’Sörskaten’ dvs södra delen av Hällestads socken finns också närmare beskrivet här  
http://www.kaswa.se/Rotter/SWrotter/SWrotter.htm

En bok utgiven 2015 av Jernkontoret berättar mer om tidig järnhantering i Sverige.  Titel ’Järnet och Sveriges medeltida modernisering’.


Vägnätet före 1800

En nödvändig del av järnutvinningen var alla de transporter som behövdes mellan de olika platser där man arbetade. Tex mellan platser där man fällde virke, gruvorna, kolmilorna, hyttorna och järnbruken.

Som bakgrundskarta till förfädernas födelseplatser och boplatser (ovan) har jag valt en ny karta. De äldre som finns var något svårlästa.
Vägnätet när de äldsta förfäderna levde var mindre än det i dag när allt är anpassat efter biltrafiken men dagens stora landsvägar fanns då också.

Det man förr hade för sina transporter var som bäst hästdragna två- eller fyrhjuliga vagnar för transport av de ’besuttna’  dvs de som hade råd till sådana fordon. För detta fanns i princip de vägar som vi i dag byggt ut till breda länsvägar.

Människor före mitten av 1800 talet förflyttade sig till fots eller på oxdragna eller hästdragna mindre smala hjulförsedda vagnar som vintertid försågs med medar.
Rida gjorde man ju också men inte i någon större utsträckning.

Genom Hällestads socken gick en sk skjutsväg som användes av utsocknes för att resa mellan Hällestad och Norrköping via Finspång eller till Örebro via Svennevad. Skjutsmöjlighet fanns också till Tjällmo för att fortsätta söderut till Husbyfjöl (nu Borensberg) och exv Linköping.
De som hörde hemma i Hällestads socken åkte nog till Linköping på den väg som gick/går från Hällestads kyrka och söderut genom gruvområdet ner till Vreta Kloster och sedan in till Linköping. Kanske användes denna väg också av skjutsväsendet när detta var lämpligt.
Denna paserar Bakarebo (med värdshus) och nära Djurshyttan där 183 Anna Samuelsdotters mormors förfäder levde.
Ansvarig för att det fanns skjutsmöjlighet var bönderna i socknen. Dvs de skulle se till att vägen var farbar inom socknen och att hästar var tillgängliga med eventuell vagn samt kusk. En kusk med hästar var ansvarig att skjutsa till nästkommande utsedda skjutsstation där ny kusk med hästar tog över.
Normalt utgick endast en mindre ersättning till bönderna, allt enligt fastställd taxa, kostnader utöver denna ersättning var att betrakta som en statlig ’beskattning’.

Dagens ’skogsvägar’ är i många fall av senare datum.  Nästan alla transporter som behövdes vid arbetet med att utvinna järnet skedde vintertid på ’vägar’ som var utstakade över snötäckta berghällar, frusna sjöar och vattendrag. I många fall kunde man använda samma ’vägsträckning’ år till år. Kanske kunde någon vägsträcka även användas sommartid.
Vissa snöfattiga och milda vintrar blev det knapp tid för transporterna.
Det gällde då att ha vissa förråd på lämpliga ställen från tidigare år.

Besöker man Lantmäteriets sidor med ’Historiska kartor’ kan man plocka fram de sk ’Häradsekonomiska’ kartorna från slutet av 1800 talet som i regel är detaljrika och visar vilka farbara åretruntvägar som fanns innan bilarna kom.

--------------

Flertalet platser som nämns på bloggen är utmärkta på kartan - länk till höger
Bilderna i denna blogg finns i bildarkivet - länk till höger.

Uppgifter om Anna, Anders och förfäderna finns också i min databas på Rootsweb under efternamn Samuelsdotter resp Nilsson  Länk till Anna.

Ritade släktträd där Anna och Anders visas med sina förfäder finns i mitt arkiv för Östergötland   och via länken  Släktträd 
Anders och Anna har där nummer 182 resp. 183 på sid 1:1 och längst ner på sid 2:2.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar