Christina Samuelsdotter och Per Andersson i Hällestad socken samt deras föräldrar och deras förfäder.

Förfäder i Östergötland – en sammanfattning av min mormor Selmas förfäder före 1800 och boende strax norr om sjön Roxen.

I föregående avsnitt skrev jag om Selmas mormor Anna Lottas mor Anna Maria Månsdotters förfäder.

Här skall jag skriva om fadern Johannes Perssons förfäder i Hällestads socken så långt tillbaks jag funnit dem under min släktforskning. I kyrkböckerna och i olika arkiv.

Vem deras föräldrar var, och deras förfäder, visas i mitt ritade släktträd för Östergötland.

Personerna finns i Släktträd Östergötland  Del 2, på sidorna 2:4 och 2:5.

Släktträdet finns här

Länk  Släktträd Östergötland Del 2

  

Börja längst ner på sidorna 2:4 och 2:5 med  (190) Johannes Persson.

Familjen finns också i Del 1 sid 1:2 längst upp till höger.

Anm: ”Släktträdet Östergötland” finns också i  Mitt arkiv för Östergötland – länk till höger.

Detaljerna om respektive familj återfinns i min släktdatabas på Rootsweb.
Johannes och hans maka Anna Marias familj finns här

Länk Släktdatabasen

(190) Johannes Perssons föräldrar var

(381) Christina ’Stina’ Samuelsdotter  född den 12 december 1768 i Valstorp, södra Hällestads socken

och  

(380) Per Andersson  född den 26 juni 1733 i Gulttorp, norra Hällestads socken.

Fadern Per gifte sig första gången 1755 med Carin Andersdotter f.1735.

De bosatte sig i Emmetorp och levde där med sina två söner. Efter att varit gifta i 37 år avled hustrun Carin 1792, 56 år gammal. 

Per gifte 1793 om sig, 59 år gammal, med (381) Christina ’Stina’ Samuelsdotter, 24 år. Och året efter, 1794, föddes (190) Johannes.

De bodde kvar i Emmetorp och två år senare, 1796, föddes Johannes bror Carl Magnus. Denne avled dock redan 1800, 4 år gammal.

Hällestads kyrka och klockstapel före branden 1893. Målning efter gammal teckning. Klockstapeln står i dag på Skansen i Stockholm. Nuvarande kyrka uppfördes 1896 på platsen där klockstapeln stod.

Emmetorp låg/ligger strax söder om Hällestads kyrka.  Emmetorp var ett sk bergshemman med tre gårdar. Huvudnäringen var jordbruk med boskapsskötsel men delägarna hade rätt att utvinna en viss mängd järn (sk tackjärn) ur den mark de ägde i omgivande skogar.

Johannes far Per avled 1799, 66 år gammal, och modern Stina gifte om sig, när Johannes var 5 år, med Anders Olofsson f.1774 från Skånstorp.

Anders blev på så sätt Johannes far under hans uppväxt.

Enligt Pers bouppteckning i november hade man på gården bla följande djur, 2 hästar med föl, 4 kor, 1 kviga , 1 tjur, 4 får, 1 lamm och 1 sugga.

Stina och Anders med barnen bodde kvar i Emmetorp till 1811 då de flyttade lite söderut till byn Boda. För att 1818 flytta vidare till andra boplatser.

Johannes lämnade hemmet 1816 och tog drängjobb på gården Trosby i Tjällmo socken och träffar där sin hustru Anna Maria.

Modern Stina  avlider i januari 1841 och hennes andre make Anders i mars 1849. Båda i Ljusfall, Hällestad socken.

Barnen

Stinas med Per Andersson

Johannes  född  22 juni 1794 i Emmetorp.

Johannes flyttar hemifrån 1816 när de bodde i Boda och arbetade på gården Trosby i Tjällmo socken.

Johannes träffade där Anna Maria Månsdotter f.1794 i Tjällmo och de gifte sig där i augusti 1819 .

De bosatte sig först på gården Österlund strax intill. Därefter under några år i Hökebäcken, Hällestad socken för att från 1825 bo i Kårtorp, Tjällmo socken.

Anna Maria födde sex barn men avled 1835 när det sjätte, sonen Johannes, föddes. Anna Maria var då 43 år gammal.

Johannes gifte om sig med Maria Christina Nilsdotter f.1812.

Maria Christina födde i Kårtorp fem barn där de tre yngsta avled unga.

Johannes avled 1875 i Dråsa, 81 år gammal och Maria Christina 1895, 83 år gammal. Också i Dråsa. De begravdes på Tjällmo kyrkogård.

Denna familj skrev jag om i ett tidigare avsnitt.

Anna Maria och Johannes var min mormor Selma Danielssons mormor Anna Lottas föräldrar. Se släktträdet Del 1, sid 1:2.

Carl Magnus  föddes 12 juni 1796 men avled 4 år gammal i aug 1800.

Stinas i andra giftet med Anders Olofsson

Olof  föddes  14 feb 1802 i Emmetorp.

Efter att arbetat som dräng på flera gårdar gifte han sig 1830 med Lena Stina Jansdotter f.1806 i Hällestad.

De bosatte sig vid Södra Gruvan i Malmstorp.

Lena Stina födde sex barn där några avled unga.

Olof avled i Södra Gruvan 1853, 51 år gammal medan Lena Stina levde till 1892 då hon var 85 år gammal.

Petter  föddes 23 jan 1804 i Emmetorp

Efter att arbetat som dräng på flera gårdar i södra Hällestad, gifte han sig 1827 med änkan Lena Stina Andersdotter f. 1799 i Åsebro, södra Hällestad socken.

Lena Stina som bodde på sina föräldrars gård i Åsebro hade i tidigare gifte två döttrar. Med Petter födde hon ytterligare sex barn där dock det första avled bara månaden gammal.

Lena Stina Avled 1889 i Åsebro och Petter på samma ställe 1894. De blev således 89 resp. 90 år gamla.

Gården togs över av några barn som drev den till en bit in på 1900 talet.

Anders  föddes 27 nov 1806 i Emmetorp

Han växte upp hemma men flyttade som vuxen in till Norrköping. 

Äldre förfäder i Hällestad före 1800

Min mormor Selmas mormor Anna Lottas ’Charlottas’ far Johannes Perssons föräldrar och syskon beskrev jag ovan.

På följande karta visas Stinas  och Pers förfäders födelseplatser.

På kartan visas var förfäderna föddes, dvs var deras föräldrar då bodde.

Mödrar och döttrar visas i Rött och fäder och söner i Blått.

Observera att om en familj flyttade mellan olika boställen visas inte detta. Detta framgår av uppgifterna i släktdatabasen.

Johannes mor (381) Stinas äldre förfäder   Släktträdet  Del 2,  sid 2:5

På Stinas mors sida  (763) Chirstin Persdotter, som föddes i Labbetorp i Tjällmo socken och som gift levde i Valstorp, Hällestads socken, levde förfäderna i omkringliggande socknar. Risinge i nordost, Tjällmo i nordväst och Vreta Kloster i söder.

Och alla familjerna var involverade i arbetet med att utvinna tackjärn.

Efter att Chirstins make Samuel avled bodde hon i Skånstorp hos sin son Jonas. Hon gjorde där några resor till Norrköping för att under en av dessa avlida där omkring 1816.

På Stinas fars sida  (762) Samuel Jonsson levde förfäderna i flera generationer i byarna  Åsebro, Svartebo hytta och Svartebo hammare i södra Hällestads socken (som också benämndes ’Sörskaten’).

Det framgår av kyrkböckerna att flertalet bodde i gårdar med rättighet att utvinna tackjärn, dvs männen står som Bergsman. Några var dock hammarsmeder, dvs de bearbetade tackjärnet till smidbart sk stångjärn. Flera av de senare smederna tog sig efternamnet Svartling.  Anm. Det var flera olika släkter som började använda namnet Svartling men endast i vissa fall kom det att accepteras av prästerna och sedan också användas av barnen.

Johannes far (380) Pers äldre förfäder    Släktträdet Del 2,  sid 2:4

På Johannes farmors sida  (761) Maria Håkansdotter levde förfäderna i Gulttorp i norra Hällestads socken invid sjön Gulten och i Solberga vid sjön Lien i västra socknen nära gränsen till Tjällmo socken.  (Anm: Under vissa tider heter platsen Gulltorp och sjön Gullten.)

På farfaderns sida  (760) Anders Börjesson levde förfäderna i Simonstorp i norra delen av Hällestads socken.

I många fall levde man i gårdar med rättighet att utvinna tackjärn, dvs männen benämns Bergsman.

Att släktled efter släktled levde i samma by är vanligt under 1700 talet, som också mitt släktträd visar.

Rättigheterna till att utvinna tackjärn och sälja detta mot en bra inkomst band oftast släkten till den ’egna’ gården och föräldrarna såg till att barnen fick ärva del i gården. Och att ingifta hustrur och makar var av ’rätt’ sort, dvs i regel från en annan välbärgad bergsmansgård.

Odlingsmarken till byarna var på 1700-talet som brukligt uppdelad i ett stort antal smala odlingstegar som var fördelade mellan delägarna på ett ’rättvist sätt’. Uppdelningen i odlingstegar krävde att jordbruket måste bedrivas i samverkan mellan ägarna. Liksom hur boskapen fick beta.

Det var först med markreformerna under slutet av 1700-talet och början av 1800 talet som odlingstegarna slogs samman till större odlingslotter och vissa ägare flyttade ut till nybyggda gårdar på sin odlingsmark, dvs byarna glesades ut.

På samma sätt fick varje bonde en egen sammanhängande skogsmark.

Eventuella järnmalmsförekomster hade ju i slutet av 1700-talet spelat ut sin roll. Det blev i stället skogen som gav inkomst.

Kort om:

Järnframställning inom Sveriges gränser.

Inom Sveriges nuvarande gränser tycks järn börjat utvinnas några hundra år före vår nuvarande tideräkning (År 0).

Det man då använde sig av var små koncentrerade järnoxidförekomster i myrar och sjöar. Järnoxiden reducerades på olika sätt till användbart järn.

Den rikare ’bergmalmen’ tycks ha börjat utvinnas från 1 000-talet och då främst i Bergsslagen och i nordligaste Uppland.

Järnhantering i nordöstra Östergötland.

Eftersom ett antal av mina förfäder på min mormor Selmas och morfar Emils sida har återfunnits i nordöstra delen av Östergötland där de före 1800 talet var sysselsatta med arbetet att utvinna och bearbeta järn har jag sökt mer detaljerad information om denna verksamhet.

Letade på internet efter lämpliga beskrivningar och fann då att Finspångs kommun under de senaste åren arbetat med att ta fram en historiebeskrivning.

De har just (2015) publicerat ett färdigt sk ’Kulturmiljöprogram’, som de kallat ”Den Svenska industrins vagga”.

Jag har funnit att detta dokument ger en sådan bra bild av järnhanteringens historia i trakten att jag beslutat låta detta dokument också bli ”min bakgrundshistoria” om mina förfäders levnadsmiljö.

För att ge en säker tillgång till detta Finspångs dokument har jag tagit en kopia av det och lagt det i mitt egna nätarkiv med släktdokument.

Dokumentet finns här.  Finspångskulturmiljöprogram  - min kopia.

OBS denna kopia kommer ej att uppdateras! Du hittar Finspångs senaste version genom att söka på internet.  Försök med  exv sökorden  Finspång Kommun Kulturmiljöprogram.

I dokumentet finns beskrivningar över de platser där mina förfäder levde fram till 1800 talets början på bla följande platser:

Kap 1  Kulturlanskapet  sid 13 – 19

Kap 5  Hällestad   sid 129 –

Kap 6  Sonstorp   sid 137 -

Kap 7  Sörskaten  sid 155 -

På Internet finns ytterligare beskrivningar om verksamhet inom nordöstra Östergötland och den aktuella tidsperioden.

Det är bara att söka.

Besök   exv  ’kulturarvostergotland.se’

Eller använd sökorden

’Finspångs skogs- och gruvhistoria’

för att veta mer om järnhanteringens olika moment.

Området  ’Sörskaten’  finns också närmare beskrivet här

http://www.kaswa.se/Rotter/SWrotter/SWrotter.htm

En bok utgiven 2015 av Jernkontoret berättar mer om tidig järnhantering i Sverige.  Titel ’Järnet och Sveriges medeltida modernisering’.

Vägnätet före 1800

En nödvändig del av järnutvinningen var alla de transporter som behövdes mellan de olika platser där man arbetade. Tex mellan platser där man fällde virke, gruvorna, kolmilorna, hyttorna och järnbruken.

Som bakgrundskarta till förfädernas födelseplatser (ovan) har jag valt en ny karta. De äldre som finns var något svårlästa.

Vägnätet när de äldsta förfäderna levde var betydligt mindre än det i dag när allt är anpassat efter biltrafiken.

Det man förr hade för persontransporter var som bäst hästdragna två- eller fyrhjuliga vagnar som användes av de som hade råd till sådana fordon. För detta fanns i princip de vägar som vi i dag byggt ut till breda landsvägar.

Människor före mitten av 1800 talet förflyttade sig annars till fots eller på oxdragna eller hästdragna mindre smala hjulförsedda vagnar som vintertid försågs med medar.

Rida gjorde man ju också men inte i någon större utsträckning.

Genom Hällestads socken gick en sk skjutsväg som användes av utsocknes för att resa mellan Hällestad och Norrköping via Finspång eller till Örebro via Svennevad. Skjutsmöjlighet fanns också till Tjällmo för att fortsätta söderut till Husbyfjöl (nu Borensberg) och exv Linköping.

De som hörde hemma i Hällestads socken åkte nog till Linköping på den väg som gick/går från Hällestads kyrka och söderut genom gruvområdet ner till Vreta Kloster och sedan in till Linköping. Kanske användes denna väg också av skjutsväsendet när detta var lämpligt.

Ansvarig för att det fanns skjutsmöjlighet var bönderna i socknen. Dvs de skulle se till att vägen var farbar inom socknen och att hästar var tillgängliga med eventuell vagn samt kusk. En kusk med hästar var ansvarig att skjutsa till nästkommande utsedda skjutsstation där ny kusk med hästar tog över.

Normalt utgick endast en mindre ersättning till bönderna, allt enligt fastställd taxa, kostnader utöver denna ersättning var att betrakta som en statlig ’beskattning’.

Dagens ’skogsvägar’ är i många fall av senare datum.  Nästan alla transporter som behövdes vid arbetet med att utvinna tackjärnet skedde vintertid på ’vägar’ som var utstakade över snötäckta berghällar, frusna sjöar och vattendrag. I många fall kunde man använda samma ’vägsträckning’ år till år. Kanske kunde någon vägsträcka även användas sommartid.

Vissa snöfattiga och milda vintrar blev det knapp tid för transporterna.

Det gällde då att ha vissa förråd på lämpliga ställen från tidigare år.

Besöker man Lantmäteriets sidor med ’Historiska kartor’ kan man plocka fram de sk ’Häradsekonomiska’ kartorna från slutet av 1800 talet som i regel är detaljrika och visar vilka farbara sommarvägar som fanns innan bilarna kom.

-------------------------

Flertalet platser som nämns på bloggen är utmärkta på kartan - länk till höger

Bilderna i denna blogg finns i bildarkivet - länk till höger

Uppgifter om Per, Christina, deras barn och alla funna förfäder finns också i min databas på Rootsweb. Börja hos Christina ’Stina’ Samuelsdotter, länk.

Ritade släktträd där Stina och Per visas med sina förfäder finns i mitt arkiv för Östergötland och via länken Släktträd Östergötland.

Stina och Per har där nummer 381 resp. 380. Längst ner på Del 2, sid 2:4 och 2:5.

I släktträdet Del 1 återfinns min mormor (23) Selma längst ner på sid 1:2.